Den här staden är som ett pålagt skratt.

Vad gör man då ärren rivs upp?
När all smärta kommer tillbaka.
När halsen känns mindre, och det knappt går att andas. Andetagen blir fler och kortare.
När tårarna som rinner inte slutar rinna.
När man inte orkar något mer.
När allt man ser blir svart.
Är det det som kallas ångest?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0